I morse skulle vi lägga ett spår till mig, för i morgon ska det snöa hur mycket som helst, så då blir det inga mer spår på länge. Vi hade spanat in en ny bar skogsbacke som såg passande ut. Men vi stötte på patrull. Värsta djupaste och bredaste diket måste vi över för att komma dit! Jag gick över på isen titt som tätt och visade, men så ta mig sjutton att jag fick matten att hoppa eller jumpa över!

Sen gjorde jag jordens fynd: en bro! NU kan vi knata över, ropade jag exalterat! Trodde jag det. Själv var jag på väg över flera gånger, men matten...nädå, inte en chans!

Så vi gick till vår vanliga spårskog och la ett bra spår. Under väntetimmen härjade vi på skaren. Inkallningar, apporteringar, fotboll och fotgående stod på schemat. Fast det kan man inte tro när man ser mattens mästar-actionfoto från då.

Spåret var superkul och fort gick det! Jag tycker att spårläggaren får skylla sig själv om hon inkluderar ett lerdike. Och om sen jag har lite bråttom efter diket och hon halkar och åker kana på rumpan nerför kanten kan ju aldrig vara mitt fel...eller? Vill ni se hennes blöta och iskalla ändalykt? Här är den...

Fast vi har tvättmaskin så nu är byxor och jacka och underbrallor rena igen! Rumpan vet jag inte. När vi käkat lunch kollade jag ut och konstaterade att min sol-soffa ännu inte stod på plats för säsongen. Hämta den, föreslog jag hussen! Så då gjorde han det. Det är nåt som saknas, funderade jag.

Plötsligt kom jag på det! Mina dynor för tusan hakar! Så då kom man omedelbart med dom och fixade i ordning till mig. Och Alf förstås.

På kvällen cirklade jag på parasollfoten och det gick attans bra. Sen joggade vi en stund för i morgon får vi väl ta på skidorna igen.