Jodå, även idag har jag varit en sväng i soliga skogen. Jag tror att det är bästa medicinen för både kropp och själ. Jo, man måste käka tetracykliner också, förstås. Det begriper jag.
I skogen blev vi så attans glada. För plötsligt såg vi att någon spikat upp såna här små skyltar titt som tätt! Vet ni vad det betyder? Jo, att man FÅR bara inte hugga ner vår fina skog bakom huset! Nånsin! Mängder av fina skogar har försvunnit häromkring, men MIN närmsta skog blir kvar i evighet. Det ni!
Framåt kvällen stack matten ut på joggingrunda utan mig igen. Hur trist som helst, men matten blir rund som ett klot nu när hon inte kan vandra omkring med mig flera mil om dan längre. För hon fortsätter att äta som en häst ändå. Jag drar automatisk ner på maten nu när jag inte får ränna runt. Så smart ordnad är jag.
Ett och annat grisöra slinker förstås ner utan problem.
I kväll knaprade jag i mig ett framför TV:n. Då måste man ha volymen på superhögt tills jag har knastrat färdigt.
Häng med på en solskenspromenad i Julita! Den blir inte lång, men spännande!
Ni undrar förstås hur DÖDA ÄLGEN mår efter hela vintern. Då kan jag rapportera att någon som till och med är mer optimistisk om hans tillfrisknande än jag har matat honom med fisk! Gäddor. Dom luktar.
Kolla, kolla här! Jag skuttar allt lite trots medicinerna.
Det var kallare i skuggiga skogen än på soliga fälten.
Ett uns snö finns kvar på spridda ställen.
Fast den är hård och inte rullvänlig alls.
Stenstod gjorde jag förstås då och då.
När solen fladdrade runt i grenverket syntes jag knappt.
Ni vet såna där gamla vanliga leversnittar? Likadana fast ljusa och med lamm och ris, har ni smakat såna? Några hade fastnat under barken på den här stammen. Så då fick jag ett fasligt sjå att lirka loss dom.
Det var väl ungefär vad som hände på min tisdagspromenad.
Det sista som skedde var att jag hittade en frisk källa att släcka törsten ur.
