Tyskt.

Buzz´matte som är en desperat hemmafru i Tyskland visade sin nya adventsstake på sin blogg nyss. Då svarade jag att jag faktiskt har en stor fin tysk adventsstake från Hamburg bredvid min bädd.
Då ville hon se den.
Så då visar jag alla min fina tyska julbelysning.

Matten fick den för nästan tio år sen från Hamburg-släkten som tyckte att den passade matten med skogs- och djurmotiv. Det kan jag bara hålla med om.

Advent i Julita.

Regn, stormvindar och gråväder därute. Men jag är ingen fegis. Tvärtom, ditut kastar jag mig gärna tänkte jag i morse!

Skogen var adventsmysig och fin!

Gamla fallna trädstammar trampade jag kaxigt på i väntan på att nya stammar skulle falla ner i stormen.

Jag gjorder väl inget speciellt i skogen annars...

...inte en människa, inte en hund, inte ett vilddjur såg jag på alla timmarna.

Väl hemma lekte jag att jag var med lillmatte i Senegal igen. Så då tog jag fram en kvarglömd iskattglass från frysen...

...och slickade i mig den mitt i adventsstormen! Det var svalkande och gott!

Soligt besök.

Lördagar är oftast bra dagar. Det här var en superbra dag. Först låg jag och drog mig attans länge under mattens säng.

När jag kvicknat till och ätit sen frukost (jo, nuförtiden käkar jag frukost, fast jag aldrig gjort det förr) drog vi till skogs. Fast det var jägare i nästan alla skogar, så det var lite knepigt att hitta en skottfri zon. Dessutom sprang det skällande jakthundar kors och tvärs överallt och störde mig.

Jag hittade jordens kantarellställe. Fast dom var alldeles svampiga, sa matten och ville inte plocka.

Inget märkvärdigt hände annars....

...mer än att solen kikade fram mellan stammarna.

Så jag passade på att sola mig en stund. Lillmatten har åkt till Afrika, till nåt som heter Senegal, och där är det bautahett och soligt så jag låtsades att jag var med henne där. Det blev svettigt i pälsen.

Efter lunch (jo, jag käkar lunch också nuförtiden, det gjorde jag aldrig förr) fick jag besök från Stockholm och Litauen. Jag trodde nästan att det var min födelsedag igen med så mycket folk!

Jag tror att jag lyckades charma besökarna! Eller hur?

Mörkt.

Så här års vardagsumgås jag och matten mest i mörker. Vi går inte så långt in i skogarna då.

Men man kan ju karta upp på en sten. Sätta sig där och självlysa och lyssna på skogens alla ljud och djur.

När beckmörkret lagt sig måste man hoppa ner och gå vidare längs vägar och stigar så matten inte snubblar och slår sig.

Promenadbeskrivning.

Hussen skulle handla mat och sånt idag, så då åkte matten och jag med halvvägs. Vi hoppade ur bilen här vid elektricitets-mojen. Det var superdimmigt hemma hos oss, så jag tog på mig reflexen, men när vi började promenera hemåt fanns ingen dimma alls!

Kolla bara! Alldeles dimfritt! Här gick vi alltså...

...sen svängde vi här...

...rakt mot stället där tusen höns lägger tusen ägg varje dag, tror jag i alla fall att dom gör.

Fjäderfäna syntes inte till, men attans vilka bajshögar dom åstadkommit! Bautahöns...tur dom var inomhus!

Sen är det värsta raka vägen och man ser nästan ingen skog. Det är ovant för mig.

Vi genade över vallen och mattens vattentäta kängor visade sig vara lika vattentäta som ett såll!

Vägen hemåt går lite uppför.

Jag gick förbi flera dass här, men jag blundade, för jag orkar inte kånka hem fler.

Äntligen lite skog igen! Vi tar en liten paus och gömmer lite godis i mossan, föreslog matten. OK, sa jag som inte är nödbedd.

När godiset var hittat och konsumerat fortsatte vi hemåt förbi huset där det växer skog ända fram till trappan. Praktiskt om man blir pinknödig mitt i natten.

WOW, kolla, utbrast jag här! Jag vill leka Wilhelm Tell! Men matten orkade inte tälja sig en pilbåge. Trist.

Knatade på nerför en backe och se, då tog det trista slut! För där kom min nyaste brud, Nella, på promenad. Oj, Snygg-Rudi, vilken överrraskning, pep hon förtjust när jag rusade fram.

Nella är rackarns lekvänlig och luktar mumma därbak. Jag körde nästan slut på henne, hon flämtade som en snygg blåsbälg när vi skildes åt.

Efter den romantiska têt-a-têten genade vi genom skogen...

...satt en stund på en moss-sten och gjorde lite mindfulness. Matten och jag kör en sån kurs tillsammans på fejan, och nu hade jag läxa. Så då gjorde jag den.

Här kunde jag skönja vårt mål...där bortom gärderna bor jag.

Fast man får inte gena över höstplöjda åkrar, utan man måste hålla sig i skogsbrynet. Annars blir det shampo och sånt trams innan man får gå in och käka.

Jojomänsan...nu är det bara några meter kvar till mitt hus. Det var nästan tre timmar sen vi hoppade ur bilen vid eletktricitets-mojen och det var hög tid för en skål mat! Har jag berättat att sen jag var magsjuk har jag börjat älska mat, det har jag aldrig gjort förr i hela mitt liv. Jag ligger i riskzonen för att bli rundlagd, säger matten nu!

Finfin lördag.

Så här på lördagkvällningen ligger jag och tänker tillbaka på dagen som varit. Och är supernöjd med den.

Solen sken över Julita och helt oplanerat stötte jag ihop med Tiger på promenaden! Han hade redan sällskap...

...av Nella! Nella hoppade högt av glädje och förväntan när hon träffade mig för första gången!

Nella är bara nio månader och tyckte att uppvaktnigen från två stiliga grabbar blev ganska påfrestande. Fast vi bara ville leka och busa med henne. Inga andra baktankar hade vi.

Så snart gick hon åt ett håll och Tiger och jag slog följe åt ett annat. Ibland är det lugnast att bara vara grabbar.

Våra mattar hade inte det minsta bråttom så vi drog iväg på ett par timmars skogsröj tillsammans!

Vi var rörande överens om att det var en attans tur att vi stötte på varandra så där överraskande.

När vi kom hem hade jag så mycket bus kvar i kroppen så jag välte leksakslådan uppåner och trampade runt på alla pipisar tills alla fick huvudvärk. Då tog matten med mig ut på några avslappnade skojrundor på rallybanan i stället.

Roliga saker.

Idag när du har en ledig dag vill jag att vi gör alla roliga saker jag vet, krävde jag i morse. Kanske inte alla, men några, svarade matten. Vi kan ju göra roliga saker tills det blir mörkt åtminstone. Så då gjorde vi det.

Först gick vi på promenad. Det är ju kul vareviga gång. Tänk om man skulle tröttna på promenad! Nä, det går inte att föreställa sig.

Vi gick en del i vanliga skogen...

...tills vi kom till MAGISKA SKOGEN! När man går in där böjer sig trädstammarna och man får konstig rumpform! Fast rumpan styrslar till sig när man går ut därifrån igen. Stammarna vet jag inte.

Efter att jag tvättat fötterna försvann matten med spårgrejerna och var borta i hundra år, medan jag låg och vilade mig. När hon kom hem igen skulle vi välja en kul rallybana bland alla vi har i en pärm. Det tog lång tid innan vi enats om en bana och valt ut alla skyltarna.

Då var det precis lagom att gå till spåret så jag fick jobba lite. Spåret var ungefär 950 meter långt så det var en lagom utmaning, tyckte jag.

Så klart att jag hittade alla pinnar matten sprätt omkring sig i skogen. Och all korv tog slut.

Av hårt arbete och korv blir man törstig. Tur det fanns en bäck längs hemvägen.

Nu måste vi skynda oss att bygga rallybanan innan det blir mörkt, kom vi på när vi packat undan spårselen och pinnarna. OK, sa jag, men bygg du, så tittar jag på! Det tar lång tid för en ensam matte att bygga en rallybana, kan jag berätta. Men till slut stod den där i all sin prakt och vi testgick den två gånger. Det var värsta skrattbanan!

Hmmm, så var det där med lydnads-Rutan, som jag har lite problem med när vi tävlar. Vi testar, sa jag, kanske jag är superbra på den idag!

Och det var jag ju!