Kanalhopp och annat.

I morse spatserade jag hem till Tiger och sa: Kom igen, kompis, nu drar vi!

OK, sa han. Så då gjorde vi det! Jag blev som helknäpp ibland, och rusade okontrollerat hit och dit. Men Tiger skötte sig som han skulle. Förstås.

En gång sniffade jag en doft som var så attans oemotståndlig, så jag kastade mig i extas över ett vattenfyllt dike, brett och djupt som Suezkanalen, och sen när Tiger och mattarna hade buskul på andra sidan så tordes jag inte hoppa tillbaka, för då var jag inte i extas längre. Det blev superjobbigt, jag trodde att jag aldrig skulle få träffa dom igen. Men efter mycket hastandes hit och dit hittade jag ett smalt ställe, så vi kunde återförenas!

Här nånstans var det mattarna kastade nyårslykteringen i tisdags, sa jag plötsligt och började leta efter rätt träd.

Jaaaaaa, jordens duktigaste deckare är jag! Där uppe, långt däruppe hänger den ju stadigt och bra!

Visst ser ni den? Matten är en relativt bra kastare.

Tiger tyckte att jag gick igång lite väl mycket över att ha hittat ett träd i skogen.

Så där höll vi på i hur många timmar som helst. Vi mötte jägare och jägarhundar. Vi mötte taxar och taxmattar och det kom jägarbilar där vi aldrig brukar möta bilar. Så det var lite spännande.

Ikväll har hussen packat ihop mitt tält. Så jag antar att jag ska tälta i morrn. Jag funderar på om jag ska ligga kvar då eller bryta mig ut. Det bestämmer jag då.

Vi tränade lite innelekar i kväll. Först luktbräda med kaffe. Det var svårt. Jag gillar ju Earl Grey. Sen metallapport med pasta. Det var kul! Och sist skulle vi testa baklängesslalom. För det har Sofie och kamelerna utmanat alla att prova. Framåt och sidledes är jag fena på slalom, men attans vad knepigt det var att backa mellan mattens trassliga ben och stora fötter. Tyckte vi båda.

Förresten, det är inte lätt att träna på att tälta i den här familjen, ska ni veta. Det är nästan alltid fullbelagt när jag vill in och testligga.

Det där viktigaste datumet igen...

Jippeeee! Så var det den elfte januari igen! Den dagen då matten och hussen satte frukostteet i halsen när dom fick se sin drömhund i en annons i lokaltidningen! Trogna läsare känner igen fotot, det dyker upp på bloggen varenda elfte januari. Men jag är så attans bedårande på det så det gör inget. Vilken tur att annonsen fanns i just mattens och hussens tidning!

Jag hette Ludde då och var sexton veckor. Det här fotot med ett par av alla mina syskon togs när vi var ännu yngre. Har ni koll på vem som är jag? Visst är det plättlätt att se?

Jag var faktiskt en charmerande småunge. Det måste jag tillstå!

Långtur med Tiger!

Så här ser det ut hemma hos mig nu. Nöjd och mätt ligger jag där det är ledigt. Annat var det för några timmar sen!

Jo, för jag har varit på långpromenad med TIGER! Det var inte igår det...attans så överraskad jag blev när han SMS:ade mig och föreslog en långkörare idag!

Kolla, kolla vad vi hittade långt, långt in i skogen! Värsta lämningen efter en sån där nyårsflygarlykta! Otäckt, tänkte vi när vi såg ståltråden som vilda djuren kan fastna i. Så då hade mattarna kast-tävling, vem av dom som kunde kasta ringen högst, så den blev hängade stadigt och bra på en trädstam. Matten vann! Det var jordens kul tävling, för jag hämtade ringen varje gång dom missade. Det var ofta.

Sen rusade vi vidare på äventyr.

Det var så roligt att ha sällskap av Tiger igen. När vi skildes åt sa vi att det här måste vi snart göra om....på lördag eller så.
Längs vägen hem från Tiger finns ett superbra kraschardike! Sätt på ljudet och kolla!

I stället för kursdag.

När vårsolen skiner och det är precis lagom kallt, som idag, då måste man binda fast mig och matten om vi ska vara kvar inomhus. Det går bara inte, så vi var nöjda med att vi lämnat återbud till freestylekursen som vi egentligen skulle ha varit på och i stället kunde njuta av fyra timmar i en solig skog!

Jag hittade en intressant samling. Något liknande har jag aldrig stött på förr.

Snart efter hittade jag hjorthjorden. Den hittar jag var och varannan dag. Men dom är fina för det.

Annars galopperade jag omkring i min ensamhet timme efter timme och mådde kalas!

Ibland nådde inte solskenet in bland stammarna.

På slutet gick vi i ett fruset speedwayspår, eller motocross, eller vad det heter...motorcyklar som låter och luktar mycket och som far fram över stock och sten i hundra knyck, såna menar jag.

Spåret gick uppåt och nedåt och uppåt och nedåt så det var tur att matten kunde sparka fram lite dricksvatten till mig ibland. Praktiskt med en tungfotad matte, det är det.

Efter vila och käk utbrast jag plötsligt: Var är min luktbräda?? Den har jag inte sett sen förra vintern! Så då tog matten fram den. Först ska man koncentrera sig på smellern. Min luktar Earl Grey.

När matten säger "LUKTA" så ska man inventera bland karen och sätta sig framför den som luktar Earl Grey. Då får man ost! Eftersom det var premiär efter långt uppehåll så körde vi bara med tre lukter. I dom andra stank det hallonte och söderte. Men jag skulle ju bara sitta vid Earl Grey, som sagt. Plättlätt!

Sen vill matten och jag bara förtydliga att på headerbilden skäller jag inte alls på Alf! Jag är nämligen en helt tyst hund, jag skäller aldrig. Vi kör alltid tysta bråk, jag och Alf.

Livet leker!

Vet ni vad? Plötsligt var det en fredag då matten var hemma hela dagen! Vi sov i hundra år men SEN kastade vi oss ut i solskenet! Marken var stenhård och jag fick glädjefnatt omedelbums!

Så snart jag kom in i skogen fick jag upp ett pinfärskt spår efter Nisse! Med raketfart sprang jag ikapp honom. Han blev bautaförvånad när jag kom rusandes bakom honom som bästa överraskningen.

Vi slog förstås följe och spanade in andra promenerare som var ute i solen. Fast dom hade ingen hund. Stackarna!

Det är så skoj att ha sällskap. Jag blir alldeles pirrig.

Saken blir ju inte sämre av att Nisse ser upp till mig!

Jag slår vad om att ni inte fattar vad Nisse och jag har hittat här!! En grävling, tror ni kanske?

Hehehehe, nu kanske ni ser? Jo, för det var ju Tobbe som också kom som en överraskning i skogen! Nisse och Tobbe hade aldrig träffats förr, så jag fick presentera dom för varandra. Dom blev bästisar på stört.

Nästa FÖR mycket polare i min smak så efter ett tags rumlande sa jag ifrån att nu fick det räcka med nojsande, så då fortsatte jag och Nisse åt ett håll och Tobbe åt ett annat.

Aldrig i hela mitt liv har jag mött TVÅ polare på samma promenad i min skog. På vägarna kan man träffa andra men inte i skogen.

När Nisse och husse var trötta vände dom hemåt, men matten och jag som gillar långkörare fortsatte några timmar till när vi ändå var ute. Jag hittade en spiral. Det var min första hittespiral nånsin.

Vi skulle kolla en ny stig och ett nytt hygge och så hamnade vi så vi var omringade av såna här diken vart vi gick. Matten hoppade inte fast jag sa att det var plättlätt. Inte förrän hon hittade ett smalt ställe och då stod hon och mätte och tog sats i hundra år innan hon vågade språnget. Suck!

Vi tränade fjärren och inkallning ganska mycket på ett gärde, då blev jag törstig av allt godis som jag förtjänade. Men när jag letade vatten var det alltid värsta isskorpan och så TOMT under! Snopet!

Snö är bristvara i Julita nu. Men frostrull är också uppfriskande.

Och när jag ramlade på en snöfläck blev det kalaskulrull!

Sen gick jag hem och åt en skål mat. Jag var superhungrig. Sån var min fredag.

Fullt upp!

Tisdag...min lyckodag! Fast matten tvärvände i dörren när hon kom hem och så försvann hon ut i skogen med mina spårpinnar! Attans trist att vänta en timme innan jag äntligen fick gå spåret! Vilket spår sen! Det gick genom ris och ris och ris....

...ja, ni ser själva. Rena rama plockepinnet. Matten fastnade och snavade och rumlade omkring i vegetationen...

...plötsligt hade hon förirrat sig och lagt spåret rakt ner i ett kärr och klafsat rakt igenom det. Jag plumsade på med matten snubblande efter. Hon kunde inte fota och hålla balansen och spårlinan samtidigt, så fotografierna tog vi efteråt för att ni skulle få se.

Här sitter jag och blickar ut över de extremt knepiga spårmarker matten gav mig, och sig själv, som en utmaning idag. Det var hur kul som helst, tyckte jag som plockade alla pinnar lätt plätt och slök all korv vi hade med oss.

Väl hemma igen var vi på sprudlande humör, så då ville jag träna Rutan och inkallande med ställande med fart och fläkt.

Då kontrade hon med att skicka mig i hopp-apport. Jag fick apportera min godisburk!

Det lönade sig. Det var Tysklandsgodis i burken!

Efter träningen skulle vi varva ner och gå en sväng i vildsvinsskogen för att kolla om dom var hemma.

Dom hördes, men syntes inte.

När det blev mörkt som i en sopsäck så knatade vi hem och jag åt en skål mat. Nu ska jag slänga mig i bian och tänka på allt jag roat mig med den här fina tisdagen.

Snösportat.

2012, det måste vi ut och kolla på, föreslog jag ivrigt i morse! Javisst, instämde matten och så gjorde vi det! Efter fem minuter började det snöa. Precis när vi kollade var värsta tromben gått fram.

Sen snöade det mer...och mer...och mer...och det var alldeles, alldeles underbart! Vi träffade Nisse och han slog följe med oss en bit. Då vräkte det ner så matten tordes inte använda kameran. Men attans kul hade vi! Nisse och jag!

Jag vägrar gå in, sa jag med eftertryck när vi kom hem efter ett par timmars snöstormspromenad! Jag vill vara kvar UUUUTE och snörulla och snösporta! Snösporta? Jajamänsan, jag kom allt på hur man gör då. Jag hämtade snöfotbollen och så körde jag i hundra knyck! Efter många minuter hämtade matten ett paraply så hon och kameran kunde stå i snöskydd och filma mig. Fast paraplyet tippar fram ibland.