TVÅ prisrosetter idag!

Vet ni...i morse på en söndag väckte klockan oss halv fem!? Så då rastade jag mig lite och så for matten och jag iväg i bilen i hundra år! Så här såg det ut!

När vi steg ur var vi i Fagersta! Det var första gången där för oss båda två.

Sen gick vi in och kollade i värsta största ridhuset! Där fanns inte en häst, men massor av rallyskyltar! Och tusen hundar, tror jag.

Vi kollade runt lite och såg miljoner hästar i hagarna, men det här blev min favvohäst. Den bodde på verandan precis som Lilla Gubben ni vet.

Sen började roligaste allvaret! Rallylydnadens förmiddagsbana såg ut så här och var plättlätt, tyckte jag!

Och på eftermiddagen såg vår tävlingsbana ut så här, liiiite knepigare, bestämde jag.

Vid första prisutdelningen slog jag världen med häpnad, för då fick jag 97 av 100 poäng! Tre minuspoäng för att matten sträckte kopplet lite två ggr och att jag råkade nosa lite på marken en gång. Annars stod det så här på mitt protokoll: Jättetrevligt ekipage, bra jobbat!! Så då fick matten lite credit också.

På eftermiddagen fick jag en till lila rosett! Då hade jag skrapat ihop 80 poäng! 10 minus fick matten för att hon bad mig flytta mig lite utan att be domaren om lov och tio minus fick jag för att jag satte ner rumpan i en 360 graders sväng. Jättebra jobbat, stod det på protokollet.

Men vet ni hur mycket väntetid det blir på en rallydag? Hundra miljoner timmar ska man gå och vänta. Det var geggamoja där vi gick och strosade. Och hussen som hade tvättat bilen åt oss dagen till ära. Jag fick duscha när jag kom hem och mattens kängor blir nog aldrig rena igen.

Fagersta ligger ganska norrut från Julita. Där fanns berg, det finns inte hemma.

Där fanns också en stilig kamelpojke som kanske blogg-kamelerna vill titta lite på, tänkte jag.

När jag inte gick omkring i leran eller tävlade superbra så låg jag och degade i solen. Kollade på när matten satt i sin stol och moffade i sig ostmackor och så...

Tolv och en halv timme efter att vi åkt hemifrån var vi hemma igen med mina TVÅ prisrosetter och en ny pipboll som matten köpte till mig som extrapris! Det fanns bara rosa pipbollar, men det är OK.

Nu är vi trötta som få, nöjda så det sprudlar om oss och glada att nu ska vi börja träna in nya moment för nu är vi uppflyttade till nästa klass i rallyn!

Helt utan röd tråd.

Det var snyggt ute i morse! Frost och sånt och blå himmel.

Då passade daglediga matten och jag på att knata omkring och njuta av allt det tjusiga.

Jag hittade inga nya vedstaplar men väl en ny bil till matten! Den var unik.

Vi spankulerade på över fält...

...och genom skog.

Att skare-rulla har blivit mitt nya nöje! Jordens skönt när man väl vant sig vid att det inte ska fluffa runt kroppen.

Jag kutade raketfort mot matten tvärs över glansisen! Då fick hon hjärtat i halsgropen, för hon ville inte att jag skulle halka och bli halt igen. Så klart jag inte gjorde!

Nu när snön har smält har plötsligt små figurer poppat upp igen! Här är jag omringad av diverse småfolk.

Tomtens kossa ser ut att vara en släkting till mig, eller hur?

Vet du hur larvig du ser ut när du pinkar, Rudi, retades Alf när jag kom hem? Så häääär fånigt lyfter du på benet, härmades han. Taskigt!

Varning! Efter vilan tog matten fram rakapparaten igen! Nu skulle öronlurvet bort, bestämde hon! På mig alltså! Hon rakade och surrade i mina öron i evigheter. Hon har ingen aning om hur man ska göra, men lik förbenat fick hon ihop en kasse öronhår....

Målet var att jag skulle se ut som en springer spaniel när hon surrat klart, men nä...det lyckades inte den här gången heller. Men luftigare runt öronen det blev dct!

Söndagsglädje.

Söndagspromenaden blev ännu lite längre! Det blir lite längre runda varje dag nu! Supermysigt!

Det rasslade och stökades i myrstackarna i solen!

På gärdet sträckte jag ut och sprang bort sjukdomen, tror jag!

Visst ser jag väl ut som en rackarns frisk grabb i sina bästa år, säg?

Matten la sig i diket för hon ville fota mig i en mer spännande vinkel.

Jag klättrade lite i träden, för det är ju annorlunda och kul!

Snöresterna som finns kvar är stenhårda, men om man gnuggar som bara den så svalkar det ändå!

Nu när jag samlat alla dass häromkring tänkte jag eventuellt börja samla på vedtravar i stället. Här är min första trave. Helt OK trave.

Nästa var omstoppad och hade en perfekt inspektionspall bredvid. Pluspoäng för det!

Den här är plottrig, tycker jag. Fast stor.

Och kolla! Här är mycket jobb innan det blir en trave värd namnet! Den kan jag inte samla på än.

I morgon ska matten vara hemma med oss hela soliga dan! Då ska jag vara ännu friskare och göra roliga saker oavbrutet! Nu ska vi börja träna lite igen!!!

Tobbe och jag!

Tjena! Nu är jag i farten på bloggen igen! Matten jobbar och jobbar så man blir alldeles trött. Men i eftermiddags drog vi på en lite längre promenad. För snart är medicinen slut!

Kolla, kolla...jag blev rejält lortig om tassarna. Det var länge sen sist!

Och jag lovar och svär att det inte var jag som gnagde av det här trädet!

Det var redan avgnagt när jag kom förbi!

Tobbe!! Min första lekkamrat på tre veckor! Han hade en trasig leksak som jag bara bestämde mig för att den var MIN!

Så då snodde jag den!

Min, min, hojtade Tobbe dramatiskt!

Näru, jag har fakitskt varit supersjuk, så jag ska ha den, bestämde jag.

Fast till slut lämnade jag tillbaka grejen och sa hej då till Tobbe för den här gången.

Jag blev rent av svettig och coolade av mig med ett snörull på skaren. Det var hårt!

Visst är det hur kul som helst att jag börjar få göra normala saker igen!?

Tisdagssol.

Häng med på en solskenspromenad i Julita! Den blir inte lång, men spännande!

Ni undrar förstås hur DÖDA ÄLGEN mår efter hela vintern. Då kan jag rapportera att någon som till och med är mer optimistisk om hans tillfrisknande än jag har matat honom med fisk! Gäddor. Dom luktar.

Kolla, kolla här! Jag skuttar allt lite trots medicinerna.

Det var kallare i skuggiga skogen än på soliga fälten.

Ett uns snö finns kvar på spridda ställen.

Fast den är hård och inte rullvänlig alls.

Stenstod gjorde jag förstås då och då.

När solen fladdrade runt i grenverket syntes jag knappt.

Ni vet såna där gamla vanliga leversnittar? Likadana fast ljusa och med lamm och ris, har ni smakat såna? Några hade fastnat under barken på den här stammen. Så då fick jag ett fasligt sjå att lirka loss dom.

Det var väl ungefär vad som hände på min tisdagspromenad.

Det sista som skedde var att jag hittade en frisk källa att släcka törsten ur.