Kollosalt vilse!

Idag ska jag ta med dig till vägar och skogar som du aldrig varit i tidigare, Rudi, sa matten i morse. Om bara någon bil har kört spår så ska vi gå där jag brukade rida min häst för många år sen, sa hon. Kul, spännande, sa jag!! Så då gick vi iväg. Och det började bra, för när vi äntligen gått ända till dom nya skogsvägarna var det till och med nyplogat på dom. Vi gick och gick och gick, sen skulle man välja rikting i flera vägskäl...och matten valde och valde och sen frågade jag om det möjligtvis var en labyrint vi gick i. Nä, sa matten, man ska svänga här och sen där och sen där igen så kommer vi runt och hem igen. Jaha, sa jag , så då gjorde vi det. Och vi gick och gick och gick...Inte en stuga, inte ett människospår, inte ett bilspår, bara tusen älgspår. Ska vi gå hem nu, frågade jag uttråkad efter två timmar? Ja, nu är vi nog på väg hemåt, sa matten och lät lite orolig. Och vi gick och gick och gick...Så såg vi en soptunna! Jippee, skrek vi, här är bebott! Men hur vi gick och gick och gick så hittade vi ingen stuga. Vi gick förbi en radiomast som ingen av oss sett i våra liv förut. Bra, sa matten, om dom skickar helikopter med värmekamera för att hitta oss , ska dom leta vid en mast kan jag säga när jag ringer 112 snart. Ring husse, föreslog jag! Men han kan inte hitta oss om vi inte kan säga var vi är, sa matten. Så vi gick och gick och gick...DÅ kom en bil bakom oss!!!! Matten och jag viftade med armarna och en gammal man vevade ner rutan och trodde oss inte när vi förklarade att vi inte hade en blekaste aning om var vi befann oss. Efter en del dividerande fick vi hoppa in i bilen och farbrorn körde oss till ett ställe där vi kände igen oss! Vi var attans långt hemifrån tyckte han och ville köra oss närmre hem. Men nädå, sa matten härifrån genar vi hem genom storskogen och är hemma på en timme! Tusen tack för att du var vår räddande ängel och hej då! Nu ska vi älga hem på stigarna här så är vi hemma på ett tjillevipp! Jo, jag tackar jag, två timmars pulsande blev det...klart att ingen kört genom den skogen sen snön kom i november. Och vi gick och gick och gick...Vi kom hem klockan tre...vi hade gått ut klockan tio. Det blev en lång promenad, mumlade jag medan jag slök maten i ett nafs. Ja, den gör vi inte om, muttrade matten mitt i makaronerna. Aldrig mer!