tisdag 9 november 2010

Snö och björnfrossa.

Oj, vad det har snöat i Julita idag!! Buskul! Jag har haft fullt upp med snörull, snörejs, snöbollsfångande, snötokspring, snö-you-name-it! Fotot är från förra vintern, för mattens kamera klarar inte snöstorm. Men jag såg ungefär likadan ut idag. Fast jag sprang mer... fast det får ni tänka er...
Men nu ska ni får höra! Matten och jag gick till skogs igår eftermiddag, solen sken, det var frost och vackert och ljust och vi skulle gå en attans fin skogspromenad som vanligt. Vi hade hunnit nån kilometer hemifrån och gick och strosade på en timmerväg och jag hade sackat efter för det luktade så rackarns gott på ett ställe. Så matten hann ganska mycket före mig runt en kurva, och efter kurvan var en ganska lång raksträcka som slutade i en annan kurva... ja, ni förstår... Och runt den andra kurvan kom en BJÖRN småtravandes i godan ro. Först trodde matten inte sina ögon, men att det var fara å färde, det fattade hon, så hon kollade förstås efter mig, och förstod att jag var bakom den första kurvan och inte hade sett björnen. Så då kollade hon förstås igen och då var det ingen som helst tvekan om att det verkligen var en BJÖRN. Och då sa matten högt för sig själv "Vad i h-e är det där?" (Hon svär inte så mycket annars) och vände på en femöring, la benen på ryggen, slängde halsbandet runt min hals i värsta farten och så tog vi fram OS-farten i benen och sprang som två streck hemåt över åkrarna. Och hela tiden tänkte matten för sig själv att det enda hon visste om björnmöten var att man INTE får springa. Man ska ligga ned och spela död! Men det hade hon alls ingen lust med. Till mig sa hon ingenting, så jag trodde bara att jag plötsligt fått jordens roligaste matte som kunde springa som en antilop med mig över stäppen!
Resten av kvällen betedde sig matten nervöst, speciellt under våra två kisspromenader som vi fick lov att ta i kolmörkret. Då hade hon både pannlampa och strålkastare med sig. Hon har skött sig och rapporterat björnmötet till Länsstyrelsen och dom har tackat henne för det. Nu lider hon av något som hon kallar björnfrossa och vill alls inte gå i skogen. Hoppas att det går över snart! Nu kom ju snön, så nu ligger kanske björnen i ide. Eller också blev den så rädd när den hörde matten svära så den sprang all världens väg! Fotot är inte mattens. Hon tänkte på annat än fotograferande just då:-)

14 kommentarer:

Team Nelson sa...

Det var som tusan och jag som blev till mig när vi såg björnspår för ett år sen. Förstår om du fått frossa, de är inte att leka med. Vilken upplevelse.
Ulf

Sigge sa...

Nä Rudi den här snön är inte skoj!
Nu överlåter jag ordet till min matte för hon har nåt att säja din matte.

Jag förstår precis hur du känner.
När jag hittade björnspåret i skogen vid Ärla för 20 år sen så tog det lång tid innan jag gick ensam där igen.
Än idag så ångrar jag att jag inte tog bild på det. För jag hade kameran med men den taben fanns inte i skallen. Samma sak med kompisen som var med. Men vi tog ju kontakt med viltspårare som var med ut och tittade och bekräftade att det verklingen var björn.
KJillen som var med och bekräftade berättade att det är ganska valigt att björnar passerar här när de letar nya revir. De vandrar åt våra trakter men vänder sen norrut igen.
Första året var jag ganska nojjig i den skogen så fort jag hörde underliga ljud.
Kan faktiskt fortfarande komma över mej ibland där.
För av och till har vi björnbesök även om de är sällsynta. Ett tips vi fick frånsett at spela död var att sakta backa från björnen medan man pratar lugnade!
Ha,ha vem tänker på det i en sån situation??????

Grabbarna boys sa...

Vi håller med, fy vilken läbbig upplevelse.
Kan tro att matten är lite spak ikväll.
Men gissa vad vår matte sa då??
Jo, hon sa: vad synd att hon inte hade kameran med sig.
Är det det enda hon kunde tänka på!!
Vov från grabbarna boys!

Ludde sa...

Husse skulle nog inte heller kommit ihåg att ta fram kameran. Nu får du ta med matte ut och spåra i snön, så kan hon i alla fall ta kort på spåren om ni hittar några. Det ska bli kul att träffas på Sagostigen i april! Jag funderar på att ha en nejlika i halsbandet så du känner igen mig...

Jenny o Elba sa...

Kära nå'n!
Hört björn har jag, när vi bodde på landet och den gick precis bredvid vår tomt, men MÖTAS på vägen. Vilken grej!!!
Förstår björnfrossan!!! Hoppas som sagt att det går om sig så att ni töst vara ute i skogen i lugn och ro igen!

Kasper sa...

Jag gillar snö, men det gör inte matten.
Jag skulle säkert ha tyckt det vara spännande med en björn, men det skulle inte matten.
Jag tycker att man ska använda sina tassar och fötter till att stå på, men det tycker inte matten.
Vicken TUR att vi hundar vet allt så mycket bättre än våra mattar.

(Fast det med björn - kanske att dom har liiiite rätt i alla fall...)

Wille sa...

Hoppsan! Det lät läskigt, för vad jag förstått så är björnar stora som hus, ja nästan i alla fall. Skönt att inte björnen inte följde efter. Jag förstår om matte din är milt sagt uppskakad.
Hoppas snart att hon vågar sig på skogspromenader igen.

Eva sa...

Har STOOOOOR förståelse för din matte!
Minns när jag bodde på landet och fick höra att en ung varg på jakt efter nytt revir tagit en taxvalp (!) ur en rastgård. Iofs en bit ifrån Jag bodde i Björn(!)lunda, det skedde i Tystberga, men vargen syntes sen i kring t.ex Björkvik också, så de vandrar ju en del...
Förhoppningsvis går den iväg igen innan den går och sussar!
Tror de passar bäst i mer obebyggda trakter... Fast man förstår folket där också lite bättre.
(Kommer ett mail till din matte sen, tänkte att du nog trots allt kanske har A-tips:))

Salza sa...

Snö har vi också nu, men inga björnar... tror jag.
Synd att du inte såg den också, den kanske går att jaga precis som man gör med katter ;)
Nu är jag dum, säger matte... björnar ska man visst akta sig för, så se till att din matte hädanefter går först varje gång ni är ute i skogen ;)

Hillman & Illerson sa...

Trots att vi har björn på trakten så har vi bara sett spår efter den, alldeles inpå där vi bor, bara ett tiotal meter från huset. Matte är inte speciellt orolig, för man brukar höra nalle i god tid. Dels är han ingen smygare direkt och om det är en hona med ungar så kan man höra den vissla, för det har matten gjort där hon bodde förut. Här går ofta nalle förbi men den tiden är inte vi ute så det gör inget. Sen är vi nog lite försiktiga för om björnen har gått förbi så beter vi oss lite underligt, säger matte. Så hon ser alltid på oss om det finns rovdjur i närheten, hur vet vi inte riktigt men hon påstår att vi vädrar samtidigt som vi går baklänges. Kanske nån inbyggd gen vi har eller oxå för att våran reservmorsa lärde oss det.

Taxkramisar.

Edith sa...

Men åååh vad läskigt och samtidigt väldigt spännande. Uppe i Hälsingland finns det en del björn och även varg, men vi har aldrig träffat på någondera. Och tur är kanske det. Men jag förstår att matten inte är så pigg på att gå ut i skogen efter den upplevelsen.

Katarina sa...

WOW! Har aldrig varit i närheten av vare sig varg eller björn, men kan tänka mig att det är både skrämmande och fascinerande att möta sådana djur. Vi vill ju ha mångfald, men samtidigt inte råka illa ut. -Vilken tur att björnen var 'snäll'!

Åsa Nilsonne sa...

Oj!
Hur nära var den?

Sigge sa...

Snöstormsbilden är tagen på väg från sjukan. Ungefär mellan Djurgårdskolan och gamla Vårdskolan. Alltså gatan ner mot Djurgår´n och Strängnäsvägen