Hittat fisk och fått vårrus i benen.

I förrgår när jag strosade runt och kollade läget hittade jag ett gäng fiskar! Dom var attans döda. Varför ligger det fisklik i min skog, frågade jag matten? Det är rävmat, fick jag till svar. Så då lät jag dom ligga där i sin hög. Ingen sprattlade fast solen sken så härligt. Vi har värsta hårdaste skaren här i Julita. Det är som att gå på betong på våra åkrar. Det håller till och med för matten!

Då kom jag på att det blir ju bästa appellplanen att träna på! Man kan springa inkallningar på flera hundra meter och få upp farten till hundra knyck!

Så här kan det se ut när jag ligger och väntar på inkallningen. Sen är det bara att rusa för allt vad tygen håller och matten blir så glad så hon proppar mig full med korv när jag väl kommer fram!

I kväll snodde jag kopplet och sprang värsta loppet med det.

Sen knyckte jag mattens vante och fick fnatt!

Kvällspyssel.

I kväll sorterar jag mina grejer och testar dom.

Lubbat och gått spåret.

Ni vet ju att jag är mattens PT när det gäller att få henne i form till kvartsmaran. Som PT känner jag det tunga ansvaret att coacha henne varje dag. I morse möttes hon av den här synen när hon pallrat sig upp ur sängen. Hon förstod vinken omedelbums och vi stack iväg på en lång joggingrunda. Det är tjock glans-is på alla vägar men matten har spikskor och jag har värsta bästa balansen, så vi rände fram likt gaseller på savannen!Jag hade fixat vätskekontroller efter vägen, men glömt mugg till matten, så hon fick törsta.

Väl hemma slangade vi av oss smuts och svett, intog en lättare måltid (jo, t o m jag käkade en portion, löpning är aptithöjande). Sen överraskade matten mig med att packa spårväskan! Vi fick knata på ganska långt för att komma till barmarksskogen hon hade koll på. Jag satt och vaktade väskan medan matten försvann för att lägga ett spännade spår åt mig! Det blev lång väntan men jag hörde ju hela tiden hur det knakade och brakade där hon klampade fram. Man kunde tro att det var en hel älgfamilj på utflykt.

Sen skulle vi roa oss en timme medan spåret mognade. Det var inte svårt, vi promenerade en sväng och tränade lite på framförgående och kryp och sånt till det äntligen var dags att ta på selen och få det bästa kommandot jag vet: SPÅRA!

Så då gjorde jag det! En köttbulle för varje pinne...få se...det blev åtta köttbullar allt som allt och massor av applåder och hejarop som ekade mellan tallarna! Nu har lugnet lagt sig över Julita efter en rackarns rolig dag!

Ställt till det.

Nu har jag ställt till det! Så här var det: Jag tog med mig Tiger till ankrestaurangen för att kolla läget i morse. Jodå, Tuppen sprätte omkring där och inspekterade och gol så förnöjt om att nu hade han minsann lokaliserat alla ankservitörerna, återanställt dom och snart är det säsongspremiär. Kuckeliku!
Hela servitörgänget var på en liten vårutflykt och vi ville så klart morsa på dom. Plötsligt blev det ett förfärligt kvackande och till allas, mest min, fasa kunde vi se en liten Kalle som sprattlade under min ena tass!! Rackarns vad jag skämdes. Kalle blev ganska tilltufsad men överlevde. Liiiite halt och lytt kanske han blir men han kan nog jobba ändå när det blir så dags.

När vi konstaterat att jag inte dräpt nån av misstag lämnade vi fjäderfägänget att plåstra om sin kompis. Lite skärrad var jag allt, så jag ältade händelsen gång på gång. Jag gjorde ju bara så här, lite grann, berättade jag för Tiger och la tassen på honom också. Inte gör det väl så ont så du måste kvacka i högan sky? Nädå, sa Tiger, det känns knappt alls. Han är nog en riktig mes den där ankan.

Vi glömmer det där, bestämde vi! Nu ska vi ut och spana i skogen i stället! Och så gjorde vi det.

Det är vår i Julita. Man kunde plaska omkring och svalka fötterna. Det var premiär och ganska kyligt. Men kul!

Efter flera härliga timmar råkade jag förirra mig ut på ett dyigt gärde och så råkade jag doppa hela nästan hela mig i nån brun sörja. Då bytte jag kulör. Baby-shit-brown kallas den visst och luktar därefter.

Men det gick hur bra som helst att rusa runt ändå, fast ingen av mattarna ville ha mig jättenära resten av promenaden. Man kan nog lugnt säga att jag inte var så attans poppis bland någon annan än Tiger idag. Suck!

Fjäderfän och mattar...jag ska försöka skärpa mig i morgon och inte ställa till det så mycket! Jag lovar och svär.

PS. Sent på kvällen nås jag av det roliga budskapet att jag vunnit en bok på Prinsessan Frejas blogg! Man skulle tipsa henne om snygga kläder, men jag var ärlig och sa att jag gillade henne bäst naken...och så VANN jag! Hipp hurra för ett sånt avslut på en besvärlig dag!

Goa hundar :-)

Nä, det är inte jag som åkt på solsemester i Asien! Gick ni på det? Så här är det: Mattens brorsa och hans fru är på fyramånaderssemester i Syd-Indien, utan mig. Det var nog aldrig ens tal om att jag skulle följa med, när jag tänker efter. Det landar foton från långtbortistan i vår dator titt som tätt. Var är hundarna, undrar jag varje gång och granskar bilderna?
Så nu kom det foton på hundarna. Dom ligger och jäser på stranden minsann när en annan halkar omkring på glansisen. Är det kanske lathundar?

Här yogar en hund med mattens brorsas fru i Indien! Jag ska banne mig yoga med henne när hon flugit tillbaka till mig. Fast om hon står enbent så där finns en liten risk att jag misstar henne för ett träd förstås...

Jaha, hur kul var det här, tänker ni? Det handlade ju inte om Rudi alls idag och inte fick vi se hans snygga nuna heller. Matten hans har inte ens orkat fota utan använder sin brorsas bilder. Men Rudi får en chans till i morgon, då kanske han har skärpt till sig och bloggar om sig själv igen, tänker ni kanske. Hoppas jag!

Hittat en ponny.

I lördags morse när hussen och jag hämtade tidningen såg vi mystiska spår i vår trädgård. Nästan överallt! Matten och jag som är spårexperter studerade dom och kom fram till att dom var efter en liten, liten häst. Hela dagen såg vi små spår efter den här och var.
Igår kväll på sista pinkrundan snubblade vi nästan på en liten, liten hästbajshög utanför trappen.
Så här såg den ut.

Den luktade inte parfym precis. Attans, är lille hästen fortfarande på rymmen, utbrast vi i kör när vi såg gödslet!? Nu, kommer det bästa: När hussen och jag strosade i skogen här hemma i eftermiddags HITTADE jag yttepytteponnyn! Den stod och käkade rådjursmat bakom en blå tunna och syntes knappt, men JAG såg den förstås. Den verkade glad att bli hittad, men hussen visste inte vad han skulle göra med den så vi gick och hämtade en hästvan granne. Sen gick vi till skogs en hel liten flock och hämtade ponnyn. Grannen ringde runt och fick sen napp hos en annan granne som inte ens hade märkt att hennes lill-ponny varit på rymmen i minst fem dygn! DET är verkligen dålig stil, tycker jag! Och ingen tackade mig för att jag hittat minihästen heller! Det finns inga foton för hussen har inte en kamera fastvuxen i händerna som matten har.

Tiger-käk och kändis-Alf.

Igår var jag i stan och köpte en säck mat till mig. Eftersom jag inte tycker så mycket om mat, så provade jag en helt ny sort. Sån som Tiger äter och som smakar så himmelskt gott hemma hos honom! Jag fick värsta största skålen när vi kom hem och det var supergott! Jag åt och åt! Fast jag lyckdes inte tömma skålen...
Sen gav jag mig på säcken...den var attans seeeeeeg!

På eftermiddagen gick jag hem till Tiger för att berätta att jag fått lika gott käk som han får. Det firade vi med att ta mattarna på promenad. Spralliga var vi och jag sprang jättelångt med en räv! Rävar är kul! Tiger är också så rackarns uppiggande att umgås med!

Tiger berättade för mig att han minsann sett min Alf i sin tidning häromdan. VA, undrade jag högljutt?? Varför har Alf varit i din tidning? Att JAG är i både din och min tidning titt som tätt, det ligger i sakernas natur, men ALF??? Jo, Tiger kunde producera bildbevis. Jaja, han är ju ganska fin där han ligger och solar, min katt så det får jag väl bjuda på.

PS. Idag spottar jag ut mitt nya krubb och tycker att den är lika bläh som all annan mat! Men jag måste äta upp hela alltihopa säger matten strängt till mig när jag klagar. Suck!

Skogility Julita-style.

Idag var en perfekt dag för ett skogility-pass. Det är bloggisarna Nanna och Leia som har hittat på namnet på sån motion. Man kan göra som man vill...och så här gjorde jag:

En gammal trädstam kan användas till mängder av träningsgrenar(!). Balansgång är ett av mina paradnummer.

Hopp över stam!

Se så elegant jag tar mig över!

Kryp under stam är ett annat sätt att träna benstyrkan.

Det här är inte ansträngande...men "stå på sten och beundra utsikt" är så attans välgörande för en hundsjäl så det får vara med på mitt träningsprogram!

Stubbalansering!

Ett kortare joggingpass.

Sen kan man hitta grejer i skogen som man inte har en blekaste aning om varför dom finns överhuvudtaget. Då kan man krypa under dom! Det gäller att hålla tungan rätt i mun så man inte reser sig för tidigt.

Det är inte fel att stretcha mitt i ett skogility-pass. Det blir en bra andhämtningspaus.

Sen kan man ta nya raska tag...hopp från sten stärker frambensmusklerna!

Ännu en balansakt. Den här är extrakul, tycker jag.

Som avslutning ville jag krypa genom röret, men se då sa matten stopp och belägg. En så muskulös kille som du kan lätt fastna halvvägs, förmanade hon strängt. Så jag lät bli. För hur kul skulle det ha varit på en skala?

Nu har ni fått följa med på ett skogility-pass som det kan se ut i Julita. Undras just hur det kan se ut hos er andra!

Lite senare bjöd matten mig på en vanlig joggingtur. Sånt är också härligt men lite långtråkigt, tycker jag.

Inte mycket att orda om...

Innan jobbet hann matten och jag med en promenad. Den märkligaste vi såg var att tuppen sprätte omkring på fel sida vägen och när jag frågade vad tusan han höll på med där, gol han att han hade för sig att ankservitörerna hade sitt vinterkvarter där och han ville kolla om dom ville jobba på nattklubben den här sommaren också. Så jag hjälpte honom att leta under stock och sten, men ankorna fanns ingenstans att hitta! Har dom börjat hos en konkurrent? Har dom flyttat söderut? Hur ska det gå med leverstuvningen?
Vi får se vad som händer. Jag lovar att rapportera!

Annars kan jag berätta att min parasollfot är upptagen i kväll. Alf vill också ha korv!

Tupp, apport och Zeldas utmaning.

Long time no see! Nu vill jag att ni kollar noga...för idag satt en tupp på bordet på ank-nattklubben? Ni som följde min blogg förra sommaren vet hur jag kämpade för att beställa leverstuvning på ankrestaurangen då. Tills jag kom på att det var en nattklubb, då föll ju idén eftersom jag inte får vara ute och ränna på nätterna. Nu öppnar dom nog snart för säsongen. Tuppen är den stolte ägaren som kollade om något måste åtgärdas innan våren. Ja, öppettiderna , föreslog jag när jag nu hade honom på plats! Han skulle tänka på saken, gol han till svar.
Mot kvällen tog jag med matten på en joggingtur, hon måste trimmas inför kvartsmaran om tre månader! Det gick bra, hon var duktig och jag coachade henne att springa i uppförsbackarna också idag. Väl hemma kom jag på att vi kunde kombinera nervarvning med apport-träning!

Så här: Vi småjoggade bort en bit och jag satte mig, lite framför mig la hon apporten, sen joggade hon iväg ett bra stycke, vände sig och sa "Apport" , så då tog jag värsta satsen och rejsade fram, tog apporten och galopperade in till matten med den och fick korv! Så där höll vi på.

Då sa jag att metallapporten då...den har jag inte sett till sen i höstas? Jamen, jag vill inte att den ska frysa fast på din tunga, Rudi, förklarade hon. Men vi kan träna lite med den om du verkligen vill. Så då gjorde vi likadant med den som med träapporten...

...men matten hade rätt, den var ganska kall att ha i munnen så jag la ifrån mig den och sa bestämt ifrån att nu tar vi inte fram den mer förrän det är plusgrader överallt!

På lördag har dom fyra veckor gått som Zeldas utmaning gällde. Nu är ju hennes matte i Afrika och dansar utan hund, så kanske blir träningstiden förlängd lite? Men jag ligger i. Två gånger två minuter varje kväll cirklar jag runt parasollfoten. Varken mer eller mindre. Så här ser det ut i kväll. Jag har inte helt klurat ut tricket, men jag är på god väg! Är ni fler som jobbar på det här?

Full rulle!

I morse tog jag eget initiativ och eskorterade matten hem till Tiger. Väl där tog det hundra år för tigermatten att bli klar för promenad. Vi stod i dörrhålet väntade och väntade...

Vi gick förbi Vilmas hus. Hon hade lagt ut en madrass åt oss! Men var var själva snygg-Vilma, undrade vi och letade överallt. Över och under.

Nä, vi fick ge upp, hon var inte vid madrassen som vi grabbar trott och hoppats!

Så då ordnade vi kapplöpning i stället. Huj vad det gick undan i kurvorna! Vi turades om att vinna och förlora. Det är hyggligast så.

Det blev en bra promenad med mycket kompis-snack och bus. Fast vi träffade ingen annan, varken hund eller människa på hela långa tiden.

När jag kom hem var lill-matten på G. Nu skulle vi skida minsann! Klart man ställer upp på det!

Och matten var inte sen att haka på! Det blev en del spring i spåret kan jag berätta!

För att inte tala om allt spring det blev när skidorna åkt av! Då blev det lill-matte-bus med haren!

Kolla, kolla min benföring när jag fångar flygande haren!

YESSS! Där satt den!

Mera, mera....

Kasta igen....!!!

Så där höll vi på! Hur lajbans som helst! Tills det var dags att gå in och äta tårta och hjälpa hussen öppna paket och finfördela presentpappret åt honom. Han fyllde nämligen en massa jämna år idag och det har vi firat i dagarna tre nu. Vi kan fortsätta några dagar till, om man frågar mig.